Simon Lindgren är professor i sociologi vid Umeå universitet och föreståndare för DIGSUM; ett tvärvetenskapligt centrum för forskning om digital teknologi och samhälle. Hans forskning handlar om politik, makt och motstånd i relation till digitala medier och artificiell intelligens. Simon är även författare till flera böcker, senast AI – ett kritiskt perspektiv (2024).
Hej, Simon! Vad ska du prata om på Mötesplats Digitala Västerbotten?
– Hej, jag kommer att prata om hur AI förändrar förutsättningarna för demokrati, delaktighet och samhällelig förändring. Mitt fokus är på varför det är viktigt att förstå AI kritiskt, inte bara som en teknisk lösning utan som en del av bredare sociala och politiska processer.
Vi människor sägs vara dåliga på att förutsäga framtiden; förändringarna blir oftast större än vi tror. Vilka tror du blir de största samhällsförändringarna som digitaliseringen bidrar till på tio års sikt?
– Jag håller med om att vi är dåliga på att förutsäga framtiden. Men det är inte så att förändringarna oftast blir större än vi tror. Förändringarna kan bli både större och mindre än vad vi först trodde, och viktigast av allt så är vi alltså dåliga på att gissa vilka förändringar som kommer att bli de största.
– Vi tenderar ofta att gissa fel när det gäller digitaliseringens långsiktiga effekter. Förutsägelserna kan ofta handla om att tekniken i sig kommer att förändra samhället i grunden. Men jag tror att den största förändringen kommer att handla om hur våra vardagsliv, arbetsliv och demokratiska institutioner flätas samman med automatiserade system. Det handlar alltså inte bara om vad tekniken gör, utan hur den påverkar relationer, normer och maktbalanser i samhället, och inte minst hur vi människor påverkar tekniken.
Den digitala utvecklingen kan verka omöjlig att styra eller ens påverka. Vilka aktörer i samhället har den makten?
– Stora kapitalistiska teknikföretag spelar förstås en central roll, men också regeringar, forskare, civilsamhället och inte minst användarna själva. I vår komplexa samtid är det ofta svårt att se var och hur makten är distribuerad, vilket gör det viktigt att ständigt problematisera och diskutera vem som sätter agendan och på vilka villkor.
Hur kan vi som individer, organisationer och samhälle rusta oss för att klara av och, om möjligt, vara med och påverka den digitala utvecklingen? Finns det några särskilt viktiga insatser vi behöver göra?
– Återigen: det transformationen handlar bara delvis om tekniken i sig. Om man ska prata om vad som bör prioriteras så tror jag att det behövs i både kunskap och kritisk förståelse. Digital kompetens handlar inte om att trycka på knappar utan om att förstå de sociala, politiska och etiska dimensionerna. Organisationer och samhällen behöver skapa förutsättningar för kritisk dialog.
Hur kan vi göra samtalen i den digitala världen mer mänskliga, så att de kan bli öppnare, vänligare och mer demokratiska?
– Det handlar delvis om själva designen, alltså hur plattformar utformas. Men det handlar mer om kultur. Vi behöver normer och praktiker som uppmuntrar lyssnande, respekt och öppenhet. Det är inget som sker automatiskt, utan något som måste tränas och ständigt upprätthållas. De plattformar vi har idag fokuserar oftast på att göra saker så rationellt och effektivt som möjligt (Outlook, Teams, osv.) eller på sätt som maximerar engagemang och som ska hålla användarna kvar (Instagram, TikTok, osv.).